The Quiet Things That No One Ever Knows

Jag mår så himla bra tillsammans med dig.

Mina rädslor är borta, förutom den som säger mig att jag riskerar att skrämma bort dig genom att tycka om dig för mycket. Du är magisk och jag vågar knappt tro att vi är. Det känns som om att det bara kommer att bli bättre och bättre det här. Jag vågade och vann.

Jag blir så ARG på min kropp. Jävla PCO. Jävla p-piller-bieffekter. JÄVLA SKIT.

Så, vi har hittat tillbaka till varandra. Och jag kan inte annat än känna att det faktiskt är på tiden. Det är läskigt och jag är ganska rädd, men med dig känns det okej att känna så - nu när jag väl har erkänt det. Jag tycker att du är grym. Helt magiskt grym.

JAG VET INTE VART JAG SKA TA VÄGEN IDAG.
Jag saknar dig.

- inte äta kakor, godis, chips, naturgodis, snacks och bakverk.
- sova innan klockan 00.00 varje kväll den kommande veckan.
- göra saker som får en att må bra.
- umgås med människor som låter en vara sig själv.
- tänka positiva saker om sig själv.


- älska sin kropp och visa det genom att:

Det gör ont i mig.

Igår trodde jag att jag skulle få en ångestattack. Det är för mycket nu. Men dödsfallet, ensamheten, skolstressen, tentaångesten, jobbmängden, företagskaoset och sedan de veckovisa samtalen.

Jag orkar inte med detta tempo.

suck.

ibland så kanske det bara klickar till. våra bitar passar ju så bra ihop i det kaos som detta pussel är. trygg och varm. utan att kräva mer än nödvändigt. med dig går det lätt. kanske för. men det är bra. jag litar på dig. platoniskt med en gnutta hopp och något gemensamt. med dig ett leende. jag hoppas att jag får ha dig kvar.

Mitt beteende ger mig magsmärtor. Ikväll blir det lugnt.
Vänskap och platonisk kärlek FTW. Jag behöver en bra kram.

Jag blir mörkrädd av mig själv och hur jag beter mig och förhåller mig till andra. Varför kan jag inte ha egna föreställningar om vad jag vill och kan? Varför måste jag ta minsta gnutta bekräftelse och svälja med hull och hår? Vad är det som gör att jag inte tackar nej, någonsin? Åh. Ångest. Fylleångest. Alltid. Sluta göra dig själv illa för guds skull. Ingen mår bra av det! Framför allt du. Du är ju älskad ändå.

Jag har ont i kroppen, är trött och känner mig ensam. Om jag ringer dig får jag bekräftelse, kramar, en kyss eller två och ett par varma armar runt min trötta kropp. Det är lockande. Men du skulle kunna vara vem som helst, jag hade varit nöjd vems armar det än var. För dig är jag inte vem som helst. Där börjar problemen. Åh. Jag vill inte känna mig ensam ikväll. Jag vill ha något att göra. Du är ett fint tidsfördriv, men ett dåligt samvete sover jag inte gott på.

Jag har landat. Landat i att jag älskar att känna att jag bara behöver tänka på mig. Att jag får vara viktigast i mitt liv. (Att det livet sedan är kaosartat är sekundärt. Det är i alla fall mitt.) Att inte känna att jag måste höra av mig till någon eller anpassa mig efter någon annans schema. Jag gör vad jag vill när jag vill och vill jag inte göra något så är det okej det med.

Sedan har jag träffat dig ändå. Känt din hud mot min. Det är lustigt hur lite vi har att säga varandra ändå, när det enda vi en gång velat var att ha ett förhållande. Ses varje dag. Prata. Röra. Känna. Jag vet inte var du står. Jag vill inte fråga, för jag tror att det kan sätta saker och ting ur balans. Jag är nöjd i detta nu. Jag har landat. I mitt eget och dina tillfälliga armar. Det är ohållbart, men jag låter mig själv vara lite ego i bara en liten liten stund till ...

Om två veckor ska jag på samtal. Vädra ut mina demoner och svarta moln.

Just nu känns livet lätt.
Levande. Men förr eller senare kommer jag att fastna i allt det jobbiga igen.

Nu är det dags att ta tag i allt det där. Hitta tillbaka till mig själv.
Börja leva igen. Jag längtar.

Jag får ingenting gjort. Vill bara krypa ihop i soffan och titta på serier. Läsa böcker. Äta god mat och umgås med människor som får mig att skratta och må bra. Jag vet inte om jag orkar plugga något mer. Det hänger alltid över en, det ständiga samvetet att det alltid finns något mer man borde göra. Jag vill jobba och kunna gå per automatik genom vardagen för att istället lägga min energi på sådant som får mig att le. Allt rusar ifrån mig medan jag sitter och gör ingenting med en ständigt växande samvetsklump i magen. Stopp världen. Jag hänger inte med.