The Quiet Things That No One Ever Knows

Jag blir så ARG på min kropp. Jävla PCO. Jävla p-piller-bieffekter. JÄVLA SKIT.

- inte äta kakor, godis, chips, naturgodis, snacks och bakverk.
- sova innan klockan 00.00 varje kväll den kommande veckan.
- göra saker som får en att må bra.
- umgås med människor som låter en vara sig själv.
- tänka positiva saker om sig själv.


- älska sin kropp och visa det genom att:

Det gör ont i mig.

Igår trodde jag att jag skulle få en ångestattack. Det är för mycket nu. Men dödsfallet, ensamheten, skolstressen, tentaångesten, jobbmängden, företagskaoset och sedan de veckovisa samtalen.

Jag orkar inte med detta tempo.

suck.

Mitt beteende ger mig magsmärtor. Ikväll blir det lugnt.
Vänskap och platonisk kärlek FTW. Jag behöver en bra kram.

Jag blir mörkrädd av mig själv och hur jag beter mig och förhåller mig till andra. Varför kan jag inte ha egna föreställningar om vad jag vill och kan? Varför måste jag ta minsta gnutta bekräftelse och svälja med hull och hår? Vad är det som gör att jag inte tackar nej, någonsin? Åh. Ångest. Fylleångest. Alltid. Sluta göra dig själv illa för guds skull. Ingen mår bra av det! Framför allt du. Du är ju älskad ändå.

Jag har ont i kroppen, är trött och känner mig ensam. Om jag ringer dig får jag bekräftelse, kramar, en kyss eller två och ett par varma armar runt min trötta kropp. Det är lockande. Men du skulle kunna vara vem som helst, jag hade varit nöjd vems armar det än var. För dig är jag inte vem som helst. Där börjar problemen. Åh. Jag vill inte känna mig ensam ikväll. Jag vill ha något att göra. Du är ett fint tidsfördriv, men ett dåligt samvete sover jag inte gott på.

Jag har landat. Landat i att jag älskar att känna att jag bara behöver tänka på mig. Att jag får vara viktigast i mitt liv. (Att det livet sedan är kaosartat är sekundärt. Det är i alla fall mitt.) Att inte känna att jag måste höra av mig till någon eller anpassa mig efter någon annans schema. Jag gör vad jag vill när jag vill och vill jag inte göra något så är det okej det med.

Sedan har jag träffat dig ändå. Känt din hud mot min. Det är lustigt hur lite vi har att säga varandra ändå, när det enda vi en gång velat var att ha ett förhållande. Ses varje dag. Prata. Röra. Känna. Jag vet inte var du står. Jag vill inte fråga, för jag tror att det kan sätta saker och ting ur balans. Jag är nöjd i detta nu. Jag har landat. I mitt eget och dina tillfälliga armar. Det är ohållbart, men jag låter mig själv vara lite ego i bara en liten liten stund till ...

Om två veckor ska jag på samtal. Vädra ut mina demoner och svarta moln.

Just nu känns livet lätt.
Levande. Men förr eller senare kommer jag att fastna i allt det jobbiga igen.

Nu är det dags att ta tag i allt det där. Hitta tillbaka till mig själv.
Börja leva igen. Jag längtar.

Jag får ingenting gjort. Vill bara krypa ihop i soffan och titta på serier. Läsa böcker. Äta god mat och umgås med människor som får mig att skratta och må bra. Jag vet inte om jag orkar plugga något mer. Det hänger alltid över en, det ständiga samvetet att det alltid finns något mer man borde göra. Jag vill jobba och kunna gå per automatik genom vardagen för att istället lägga min energi på sådant som får mig att le. Allt rusar ifrån mig medan jag sitter och gör ingenting med en ständigt växande samvetsklump i magen. Stopp världen. Jag hänger inte med.

När jag läser mina egna ord såhär i efterhand blir jag orolig för mig själv.
Hur dåligt mår jag egentligen?

Jag känner mig trasig. Som om att jag har gått sönder inombords. Mitt hjärta har spruckit och alla känslor har runnit ner i magen. Där ligger de och bränner sönder mig. Inifrån och ut. Jag försöker laga mig själv med mat. Musik. Intetsägande tidsfördriv. Det hjälper såklart inte. Jag vet det redan innan jag försöker. Jag måste sätta mig och sy mig själv samman. Stygn efter stygn. Med svarta långa nylontrådar.

Åh. Alla mina förhoppningar går åt helvete. Lägenhet efter lägenhet går mig förbi. Ingenting går som jag hoppas och jag blir galen snart. Om jag bara lägger mig i en hög och gråter, stannar världen upp och väntar på mig då?

Nu har jag bestämt mig - och det här måste jag faktiskt stå fast vid. Han tycker om mig.
På riktigt. De gånger jag hör av mig bara för att jag saknar någon och tänker att det inte gör något så sårar jag honom, den lilla relation vi har och mig själv genom att inte vara själv.
För jag behöver det. Behöver bita tag i ensamheten och låta den sätta sina spår i mig. Jag behöver känna att jag måste klara mig själv. Ge mig själv den bekräftelse jag behöver. Inte söka den hos någon annan. Så nu kör jag. Ensam. Stark. Inte destruktiv och egoistisk.
Han förtjänar faktiskt mer än så. Det gör jag med.

Alkohol. Vilket påhitt. Är vaken med tuppen en lördag med gårdagens bravader cirkulerandes i huvudet. Alla ord jag skulle ha lämnar kvar i mitt huvud, alla blickar. Den sista ölen. Herregud. Jag inser att jag måste hitta andra sätt att ventilera så allt slipper bubbla upp genom mig vid icke väl valda tillfällen. Inget mer av det här. Kontrollerade former och munkavel. Skjut mig.