The Quiet Things That No One Ever Knows

Träffade dig igår. Såg din blick följa min, konstant. Kände hur det rusade i kroppen. Och där och då sprack det. Självbehärskningen. Så ikväll ska vi ses. Prata. Inget mer. Fast jag vill ju göra allt annat. Hångla, mysa. Ligga. Ha dig. En sista chans innan jag åker härifrån. Innan jag kliver ut ur den här bubblan och in i det verkliga livet. Tillbaka in i ansvaret, logiken och självständigheten.

Oops. Men ändå inte så farligt. Åh. Jag vill bara bita loss en bit av dig.

Ikväll går jag ut. Innan dess raderar jag ditt telefonnummer.
Fulla fingrar ska inte få förstöra något.

Nu har det gått snart tre veckor sedan vi sågs sist. Jag har en hel hög med logiska förklaringar och orsaker till varför jag inte ska tänka på dig. Anledningar till varför du inte är bra för mig - och jag inte är bra för dig. Jag samlar dem på hög. Varje dag hittar jag något mer att lägga dit. Men. Ju mer tid som passerar från det att vi sist sågs desto mer förfinad blir min bild av dig. Det du sagt, det du känt. Det vi hade och kanske fortfarande har - om jag bara vill. Det blir bara mer och mer motsägelsefullt. För du är inte den jag byggt upp dig till att vara. Inte så att du är sämre - bara inte perfekt. Lika perfekt som i mitt huvud. Upplagt för besvikelse. Och innerlig åtrå. Seriöst. Jag vill ha. Nu.

Idag är det soligt och sommarvarmt igen. Jag tänker att livet inte ska få vara så fullt av regler och restriktioner. Jag tänker att jag vill att du ska hålla om mig igen. Kyssa mig. Jag tänker att vaddå, hur farligt kan det vara? Dumt.

Igår låg jag bredvid dig i sängen och grät. För att det inte var vi. För att något så fint slösats bort. För det var så bra - vi var så bra. Det är synd att det kommit till detta - även om det nu känns rätt. Jag kommer alltid att älska dig.

Nu har jag bestämt mig - och det här måste jag faktiskt stå fast vid. Han tycker om mig.
På riktigt. De gånger jag hör av mig bara för att jag saknar någon och tänker att det inte gör något så sårar jag honom, den lilla relation vi har och mig själv genom att inte vara själv.
För jag behöver det. Behöver bita tag i ensamheten och låta den sätta sina spår i mig. Jag behöver känna att jag måste klara mig själv. Ge mig själv den bekräftelse jag behöver. Inte söka den hos någon annan. Så nu kör jag. Ensam. Stark. Inte destruktiv och egoistisk.
Han förtjänar faktiskt mer än så. Det gör jag med.

Så. Vinet bröt ner min så kallade barriär och jag ringde honom. Han ringde mig. Vi pratade. Jag sa att jag saknade honom. Han sa ingenting. Jag sa att jag ändå inte ville ha något. Han sa ingenting. Vi pratade om annat. Jag saknade honom. Han pratade om annat. Jag sa ingenting.

Varför kan det inte bara vara enkelt? Fast det är det ju. Han är ung. Naiv. Förvirrad. Han är en sån som slåss. En sån som leker bort allt. En sån som inte tänker efter. Han snusar. Röker. Spelar dator - jämt. Han är ung. Naiv. Förvirrad.

Men han tycker om mig.

Och det är min typ av kille. Min typ av drog.

Bekräftelsejunkien.

Förvirringen tog över och allt gick i bitar. De blå ögonen kom, sågs och sårades.
De bruna ögonen smickrade och förförde. Skapade ytterligare förvirring. Och nu sitter jag här. Frivilligt ensam och ofrivilligt saknande den förfinade bilden av vad som skullehakunnatvara. Och helst av allt vill jag ju bara hångla med någon (honom).