sorgen
Igår låg jag bredvid dig i sängen och grät. För att det inte var vi. För att något så fint slösats bort. För det var så bra - vi var så bra. Det är synd att det kommit till detta - även om det nu känns rätt. Jag kommer alltid att älska dig.
...
Din hud är så bekant. Din doft är hemma. Ditt hår, dina ögon. Dina händer. Hur ska jag kunna släppa allt? Kunna släppa dig? Ikväll kom det ikapp mig. Jag saknar dig. Även fast jag alldeles just hade dig här. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig!
vi, då
Och så kom den ikapp mig. Saknaden. Saknaden av det som varit och den perfekta illusionen av hur det egentligen var. Allt det fina. Allt det bra. Alla de stunder då vi faktiskt älskat varandra mer än vad som varit möjligt. Saknaden av oss.
det är över
Fyra år och två veckor senare är ingenting det enda som finns kvar. Det, och en tillsammansmöblerad lägenhet som väntar på att bli isärplockad. Hur det kom till detta och när vi slutade vara förutbestämda för den där evigheten vet jag inte. Jag minns bara blixten som slog ner och ser nu skadan som den gjort. Min blixt. Våra skador.
Och nu då?
Och nu då?
