The Quiet Things That No One Ever Knows

Om två veckor ska jag på samtal. Vädra ut mina demoner och svarta moln.

Just nu känns livet lätt.
Levande. Men förr eller senare kommer jag att fastna i allt det jobbiga igen.

Nu är det dags att ta tag i allt det där. Hitta tillbaka till mig själv.
Börja leva igen. Jag längtar.

Jag får ingenting gjort. Vill bara krypa ihop i soffan och titta på serier. Läsa böcker. Äta god mat och umgås med människor som får mig att skratta och må bra. Jag vet inte om jag orkar plugga något mer. Det hänger alltid över en, det ständiga samvetet att det alltid finns något mer man borde göra. Jag vill jobba och kunna gå per automatik genom vardagen för att istället lägga min energi på sådant som får mig att le. Allt rusar ifrån mig medan jag sitter och gör ingenting med en ständigt växande samvetsklump i magen. Stopp världen. Jag hänger inte med.

När jag läser mina egna ord såhär i efterhand blir jag orolig för mig själv.
Hur dåligt mår jag egentligen?

Jag känner mig trasig. Som om att jag har gått sönder inombords. Mitt hjärta har spruckit och alla känslor har runnit ner i magen. Där ligger de och bränner sönder mig. Inifrån och ut. Jag försöker laga mig själv med mat. Musik. Intetsägande tidsfördriv. Det hjälper såklart inte. Jag vet det redan innan jag försöker. Jag måste sätta mig och sy mig själv samman. Stygn efter stygn. Med svarta långa nylontrådar.

Åh. Alla mina förhoppningar går åt helvete. Lägenhet efter lägenhet går mig förbi. Ingenting går som jag hoppas och jag blir galen snart. Om jag bara lägger mig i en hög och gråter, stannar världen upp och väntar på mig då?

Som en jojo åker jag fram och tillbaka mellan tryggheten i dina ord din famn och insikten i hur illa jag tror vet att vi är för varandra. Vi sågs i helgen. Du hade saknat mig. Tänkt på mig. Blivit förvirrad av mig. Med andra har du pratat om mig. Berättat hur dina ben viker sig på grund av mig. Och jag faller. Gång på gång på gång så faller jag för dig. För dina ögon. Din mun. Din lena hud mot mina fingrar.

Men lika snabbt ångrar jag mig. Ser hur jag blir med dig. Anpassar mig efter dig - utan att ens vilja vara som du. Inser att jag inte kan må bra med dig.

Det är inte ditt fel. Bara mitt. Men nu håller jag tyst för ett tag. Låter det sjunka in.
Flyter med och inbillar mig att jag gör aktiva val.

Jag vill tro att du är allt det bra jag bygger upp dig till att vara.
Du säger att du är det. Men jag tror att du ljuger.

I fucking miss you.
Så jävla löjligt.

Så vi sågs. Vi pratade lite. Såg film. Höll oss nära, men rördes knappt. Stämningen mellan oss hade kunnat karvas i med osthyvel. Jag ville inte förstöra. Tränga mig på. Vad du ville vet jag inte. Kommer jag nog inte få veta. Med två veckor och lite perspektiv ser jag det för vad det kan ha varit. Ingenting. Bara något sommarflörtigt.

Jag saknar dig som mest när jag hatar mig som mest. När jag känner mig ful och ensam. Ledsen. Andra gånger skrattar jag åt hur löjligt du får mig att bete mig. Förundras över hur jag kunnat känna så för någon som så uppenbarligen inte går ihop med min värld. Sedan tänker jag att jag kanske skulle behöva kliva ut ut min bubbla ett tag. För en stund, om inte annat.

Dagen efter imorgon kommer det en chans. Att visa vad du kan. Vad du vill. Jag hoppas du tar den. Om inte kommer jag att fälla en liten tår och sedan inget mer. Aktiva beslut. Jag kan inte vänta på någon som inte ens vet att jag väntar. Antingen gör jag något åt det själv, eller så går jag vidare. Nu räcker alla dessa beroenden.