The Quiet Things That No One Ever Knows

Som en jojo åker jag fram och tillbaka mellan tryggheten i dina ord din famn och insikten i hur illa jag tror vet att vi är för varandra. Vi sågs i helgen. Du hade saknat mig. Tänkt på mig. Blivit förvirrad av mig. Med andra har du pratat om mig. Berättat hur dina ben viker sig på grund av mig. Och jag faller. Gång på gång på gång så faller jag för dig. För dina ögon. Din mun. Din lena hud mot mina fingrar.

Men lika snabbt ångrar jag mig. Ser hur jag blir med dig. Anpassar mig efter dig - utan att ens vilja vara som du. Inser att jag inte kan må bra med dig.

Det är inte ditt fel. Bara mitt. Men nu håller jag tyst för ett tag. Låter det sjunka in.
Flyter med och inbillar mig att jag gör aktiva val.

Jag vill tro att du är allt det bra jag bygger upp dig till att vara.
Du säger att du är det. Men jag tror att du ljuger.

I fucking miss you.
Så jävla löjligt.

Så vi sågs. Vi pratade lite. Såg film. Höll oss nära, men rördes knappt. Stämningen mellan oss hade kunnat karvas i med osthyvel. Jag ville inte förstöra. Tränga mig på. Vad du ville vet jag inte. Kommer jag nog inte få veta. Med två veckor och lite perspektiv ser jag det för vad det kan ha varit. Ingenting. Bara något sommarflörtigt.

Jag saknar dig som mest när jag hatar mig som mest. När jag känner mig ful och ensam. Ledsen. Andra gånger skrattar jag åt hur löjligt du får mig att bete mig. Förundras över hur jag kunnat känna så för någon som så uppenbarligen inte går ihop med min värld. Sedan tänker jag att jag kanske skulle behöva kliva ut ut min bubbla ett tag. För en stund, om inte annat.

Dagen efter imorgon kommer det en chans. Att visa vad du kan. Vad du vill. Jag hoppas du tar den. Om inte kommer jag att fälla en liten tår och sedan inget mer. Aktiva beslut. Jag kan inte vänta på någon som inte ens vet att jag väntar. Antingen gör jag något åt det själv, eller så går jag vidare. Nu räcker alla dessa beroenden.

Träffade dig igår. Såg din blick följa min, konstant. Kände hur det rusade i kroppen. Och där och då sprack det. Självbehärskningen. Så ikväll ska vi ses. Prata. Inget mer. Fast jag vill ju göra allt annat. Hångla, mysa. Ligga. Ha dig. En sista chans innan jag åker härifrån. Innan jag kliver ut ur den här bubblan och in i det verkliga livet. Tillbaka in i ansvaret, logiken och självständigheten.

Oops. Men ändå inte så farligt. Åh. Jag vill bara bita loss en bit av dig.

Ikväll går jag ut. Innan dess raderar jag ditt telefonnummer.
Fulla fingrar ska inte få förstöra något.

Nu har det gått snart tre veckor sedan vi sågs sist. Jag har en hel hög med logiska förklaringar och orsaker till varför jag inte ska tänka på dig. Anledningar till varför du inte är bra för mig - och jag inte är bra för dig. Jag samlar dem på hög. Varje dag hittar jag något mer att lägga dit. Men. Ju mer tid som passerar från det att vi sist sågs desto mer förfinad blir min bild av dig. Det du sagt, det du känt. Det vi hade och kanske fortfarande har - om jag bara vill. Det blir bara mer och mer motsägelsefullt. För du är inte den jag byggt upp dig till att vara. Inte så att du är sämre - bara inte perfekt. Lika perfekt som i mitt huvud. Upplagt för besvikelse. Och innerlig åtrå. Seriöst. Jag vill ha. Nu.

Idag är det soligt och sommarvarmt igen. Jag tänker att livet inte ska få vara så fullt av regler och restriktioner. Jag tänker att jag vill att du ska hålla om mig igen. Kyssa mig. Jag tänker att vaddå, hur farligt kan det vara? Dumt.

Så. Vinet bröt ner min så kallade barriär och jag ringde honom. Han ringde mig. Vi pratade. Jag sa att jag saknade honom. Han sa ingenting. Jag sa att jag ändå inte ville ha något. Han sa ingenting. Vi pratade om annat. Jag saknade honom. Han pratade om annat. Jag sa ingenting.

Varför kan det inte bara vara enkelt? Fast det är det ju. Han är ung. Naiv. Förvirrad. Han är en sån som slåss. En sån som leker bort allt. En sån som inte tänker efter. Han snusar. Röker. Spelar dator - jämt. Han är ung. Naiv. Förvirrad.

Men han tycker om mig.

Och det är min typ av kille. Min typ av drog.

Bekräftelsejunkien.

Förvirringen tog över och allt gick i bitar. De blå ögonen kom, sågs och sårades.
De bruna ögonen smickrade och förförde. Skapade ytterligare förvirring. Och nu sitter jag här. Frivilligt ensam och ofrivilligt saknande den förfinade bilden av vad som skullehakunnatvara. Och helst av allt vill jag ju bara hångla med någon (honom).

Och sedan var det ju han. Den andra. Med de vackraste blå ögonen i världen. Med ett skratt som får mina ben att ge vika. Med ord som går via magen rätt in i hjärtat. Och alla de andra klyschorna.