det är över
Fyra år och två veckor senare är ingenting det enda som finns kvar. Det, och en tillsammansmöblerad lägenhet som väntar på att bli isärplockad. Hur det kom till detta och när vi slutade vara förutbestämda för den där evigheten vet jag inte. Jag minns bara blixten som slog ner och ser nu skadan som den gjort. Min blixt. Våra skador.
Och nu då?
Och nu då?
Kommentarer
Trackback
