...

Förvirringen tog över och allt gick i bitar. De blå ögonen kom, sågs och sårades.
De bruna ögonen smickrade och förförde. Skapade ytterligare förvirring. Och nu sitter jag här. Frivilligt ensam och ofrivilligt saknande den förfinade bilden av vad som skullehakunnatvara. Och helst av allt vill jag ju bara hångla med någon (honom).

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0